Vaknade nyss för att jag reflekterade över en sak som hände förra veckan.

Förra veckan åkte jag in till skolan, en dag då vi inte hade lektioner.

Däremot hade en vän till mig lektioner och henne ville jag träffa.

Så jag satte mig själv och mina böcker vid ett bord i cafét för att vänta..

Cafét är det allmänna hängstället och dit kommer även andra klasser som läser

upp sina betyg på skolan eller lär sig svenska.

I vanliga fall har vi rätt intensiva föreläsningsdagar, vilket gör att jag inte

spenderar så mycket tid i cafét. Dessutom blir fika och lunchpauserna alltid den

lilla tid man har att surra med klassen, så tiden går fort..

Ok. tillbaka till storyn.

Så i alla fall, när jag sitter där- själv- kommer en från de andra klasserna fram till

mig och frågar: Sitter du själv? Sätter sig ned och börjar prata.

Så förvånad jag blev.

Så det som slog mig inatt var: Roliga och oväntade saker kan hända om man vågar

göra sig tillgänglig för dem!

Jag har ofta varit så upptagen av att prata med klassen att jag missat att det

fanns fler folk att prata med..  Kanske har det till och med blivit en trygghet för mig att

prata med dem jag redan känner.

Ibland hör jag folk säga (även jag själv) att de inte vill göra saker själva.

Det känns pinsamt att sitta själv på ett café och tråkigt att åka på en tillställning själv.

Det håller jag med om! Det är mycket roligare att DELA erfarenheter.

Men. Om jag aldrig vågar göra mig tillgänglig för det okända. Om jag inte vågar

utanför min trygghetszone, visa mig svag (om det nu är så svagt att sitta själv-
det kanske i själva verket är en styrka :)) hur ska då nya möjligheter kunna komma till mig?