Människor såras. Det händer.

Det vi kan göra är att finnas där

för varandra när det händer.

 Dessa är filmer jag både skrattar och gråter till..

 

 

Ibland undrar jag om det vi uppfattar om oss själva är motsatsen till vad andra ser.

Jag menar.. Potentiellt rädda människor är också de som potentiellt kan vara mest modiga.

Och otrygga människor de som kan ge mest trygghet. För de vet hur det känns.

Ofta förundras jag över att när jag känner mig som mest svag, ledsen och skör, det är många gånger då jag fått nå  människor på djupet och verkligen uppmuntra dem. Då, när jag själv känt mig som mest värdelös. 

 

 Min syster citerade någon en gång och sa:

"the thing you want to change about yourself

is the most interesting part about you"

Tänk om det du vill förändra hos dig själv är det som är det speciella med dig. 

Det som sticker ut och som ger karaktär.

Alltså jag tror hon och jag pratade om utseende och att en stor näsa kan vara det som skiljer ut en från mängden..

Men tänk om det är precis så med alla andra delar också.

Att det som vi ser som brister också utgör våra största styrkor!

Eller kan bli vår största styrka, om vi låter den. 

Om vi låter Gud använda oss precis som vi är !!

Ni vet det här uttrycket att "man blir som man umgås"...

     

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

    

 Ibland undrar jag vem som påverkar vem?! :)

(Om ni undrar vem som syns på bilden så är det jag och mina syskonbarn..)

 

 

 

  

Kunde inte låta bli att fota bänken som stod mitt på gräsmattan.. Och kvällshimmlen som fortfarande inte

mörknar på riktigt..

                                                                                                             (Hittade filmen här)

 

Kan saker som är roligt förändra oss till det bättre? Helt säkert.

Jag tycker att fartkamerorna alltid borde innebära lotteri..! :) 

 

 

 

 

 

Det regnar (man kan ju tycka att sommar borde medföra sol). Fast på sätt och vis är det lite mysigt.. Efter nattpass förmår jag mig inte göra så mycket produktivt mer än att ta det lugnt. Läsa något. Hänga. Se en film. Vila..

 

Läste något som gav mig perspektivbyte:

Vårt perspektiv påverkar ju hur vi uppfattar världen och hur vi lever i den. Så om detta är sant, vad blir då

konsekvensen? De flesta grubblar nog inte så mycket på det, men jag kan inte låta bli :)

Det är konstigt det där.. Hur man vänjer sig vid saker. Att blogga kan ju på många sätt kännas som ett

måste, något man behöver prestera. Men när jag plötsligt inte kunde blogga längre kändes det tomt på 

något vis. Vad skulle jag nu göra med alla idéer och bilder?