Vissa morgnar känns det som att jag aldrig borde ha vaknat. Disken ramlar ut på golvet.
Jag stöter tån i en tröskel. Allt känns bara tungt och trist. Jag tycker lite synd om mig
själv och tycker att alla andra borde göra det också.

Men då är det så konstigt..
För trots det. Trots att jag tänker så.
Kan det ändå bubbla av glädje inom mig..
Det är ungefär som att en skiva med musik full av energi och glädje hakat upp sig
i min hjärna.. Den får mig glad även när jag inte vill det..

Så skulle jag vilja beskriva min relation med Gud. På något vis fyller den mig med glädje,
som bubblar trots allt som är trist och fult och tungt..
Ungefär som att han stod och blåste såpbubblor i min själ!! :)