Jag blir både upprörd och ledsen då jag läser artikeln om självskadebeteende i Svenska Dagbladet. Artikeln börjar med frågetecknen kring våldsexmålet i Malmö, då en 16årig flicka skrev ett slavkontrakt (på ytan frivilligt) och lät sig piskas och låsas in naken i en hundbur i två dygn. Detta som en del i ett självskadebeteende. Den åtalade mannen hävdar att han inte kan ta ansvar för andras destruktiva beteende. Författaren Carolina Engvall frågar sig: Vilket ansvar har den ena parten för att den andre personen verkligen vill och inte gör den andre illa? I princip: om någon säger ”döda mig” – har man rätt att döda någon då? Var går gränsen för hur mycket stryk man får ge någon? Frågorna är komplicerade och debatten kring just detta fall har ofta vridits till ”ska man inte få ha vilken sexuell läggning man vill?”. Det ska man givetvis. Den frågan missar målet.

I ett samhälle där vi vill undvika att använda mallar för rätt och fel, av rädsla för att bli dömande, hur kommer vi åt den problematiken då? Carolines slutsats blir att de vuxna behöver ta mer ansvar. Ansvar för att ta reda på ålder och om den unga personen vet vad den ger sig in i eller inte. 

Och jag säger det igen (för det kan inte sägas nog många gånger och i nog många situationer!):
     Du är värd så mycket bättre! 
Det finns även en sida för unga människor som varit med om liknande saker: http://www.intetillsalu.se/
Jag tror att Caroline är på något vis engagerad i den också.