Har ni sett filmen ”Blood Diamond” ?

Den är så hemsk och hoppfull på samma gång.. Handlar om diamantsmuggling

och alla dess offer. Om barnsoldater, inbördeskrig och girighet.

Som en av karaktärerna uttrycker det: ”Hur kan vi behandla varandra såhär?”

I filmen söker en pappa sin son som blivit tagen till barnsoldat. När han

hittar honom känner sonen inte igen honom. Tänk, ibland har vi blivit så utsatta

för ondska att vi inte känner igen godhet när vi ser den. De scenerna är i alla

fall väldigt rörande. Säger mig hur mycket en förälder kan älska sitt barn och

hur mycket Gud söker oss, mitt i allt elände. Pappan i filmen ger aldrig upp hoppet

om sin son. Hur hopplöst det än ser ut ger han inte upp hoppet!!

 

Och då tänker jag på alla ljus i vintermörkret. Som hjälper oss hålla ut till dess våren

kommer tillbaka. Jag uppmuntras av hur vi i juletid tänker på varandra lite extra.

Skickar kort. Tänker ut presenter, för att bry oss om. Umgås med varandra.

Framför allt tänker jag på dem som inte har så mycket och de som tar sig tiden att ge dem

något till jul. De som delar ut mat på julafton. De som samlar in grejer för att ge till de fattiga

i Sverige. Eller de som skickar en get till någon som saknar mat i ett annat land. Och så känner

jag mig hoppfull. Det finns inget mörker som är starkare än ljuset!