Jag fascineras av hur ett hårband kan bli en ring och
en mössa en krona.. 
 i barnens värld..

Ibland känns det som att VAD JAG SER beror på vilka
glasögon jag tar på mig.. Hela världen kan skimra
av möjligheter och ljus. Eller så är allt bara grått,
regningt och så blåser det för mycket.. :)

Kan inte komma ifrån det.. Tänker på de där arbetarna på kärnkraftsverken
i Japan, som stannat kvar, trots strålningen.. Läste en intervju i Sydsvenskan
med en Svensk professor i kärnteknik. De lärdomar han tog med sig från Japan
(han har varit där och mätt strålningen) var att man inte kan gå och vara rädd för strålning
när över en miljon människor saknar mat, el och andra förnödenheter..
Skulle jag våga offra mig för att någon annan ska få leva.. på riktigt?

Har haft texten "Hjärtat har skäl som förnuftet inte förstår" hängande på min toa

hemma(i Piteå).. Iband har jag funderat på om jag själv förstår vad som menas..

För någon skillnad är det ju.. Mitt hjärta och min hjärna vill inte alltid samma sak.

Och efter föreläsningarna i Örebro är jag ännu mer säker på att det är hjärtat som

vet bäst :)

Hjärnan kan ha så mycket kloka ideer.. försvar och förklaringar.. Den kan utlägga

långa stycken kring hur man borde göra. Men jag är inte säker på att den alltid

vet vad den pratar om.

Hjärtat däremot. Det styrs oftast av klokhet som övergått i vishet. Vist av erfarenhet.

Vist av andras vishet. Det kanske inte alltid kan argumentera för sin sak. Men det lever.

För visst blir man klokare av en massa föreläsningar men det är först när "poletten

dimper ned i hjärtat", när jag börjar leva det jag lärt som det blir hjärtats vishet.

För det är också då jag förstår att det inte finns några facit hur jag ska leva mitt

liv.. Enda sättet att leva på är att LEVA PÅ.. :) Vissa saker går inte förså logiskt.

De bara är :)

Igår, när jag körde hem från Malmö, funderade jag på det här med att köra vilse..
Jag vet inte hur många gånger vi hunnit köra vilse i virrvarret av gator, enkelriktat,
trafikljus, cyklister och rondeller..
Då brukar Marika hitta nya vägar på kartan, som vi kan köra. Och den frustration
som hägrade övergår i ett äventyr.. En gång hittade vi en outlet med converse :)
En annan gång en ny och snabbare väg..!

Ibland känns livet med Gud så också.. När jag kört fel i livet, hoppar inte Gud ur bilen.
Han tar upp kartan och visar mig vägen hem, utifrån vart jag hamnat..
Igår kände jag mig väldigt tacksam över att inte behöva sitta ensam i bilen.
För det är svårt att läsa kartan samtidigt som man kör. Och det är lätt att hamna vilse
i myllret av vägar, skyltar och andra fordon på livets väg..



Visst är den söt :) Men lite ironiskt känns det att den vuxit fast, när den
är gjord för att köra..