En liten flicka hade varit och handlat med hennes mamma. Hon måste ha varit runt 6år gammal. En söt, fräknig och rödhårig bild av oskuldsfullhet. Det hällregnade ute, sådant regn som forsar över i hängrännorna, eftersom det inte har tid att rinna ned i dem. Vi stod alla under taket i entrén och väntade, en del tålmodigt, andra irriterat över att regnet stal deras dag.
Ljudet och synen av regn hänför mig och jag förlorade mig själv i hur himlen tvättade bort jordens damm och smuts. Minnen från hur jag som barn bekymmerslöst hoppade runt i vattnet var en välkommen flykt från dagens bekymmer.

Den lilla rösten var så mjuk när den bröt den hypnotiska transen vi alla fastnat i. ”Mamma, kan vi inte springa i regnet?” sa den. ”Vad?” frågande mamman. ”Kan vi inte springa i regnet?” upprepade hon. ”Nej, älskling, vi väntar till dess det lugnat sig litet,” svarade mamman.
Barnet väntade en minut innan hon frågade igen ”Mamma, kan vi inte springa genom regnet?” ”Vi blir genomblöta om vi gör det”, sa mamman. ”Nej, det blir vi inte mamma.. Det är inte vad du sa i morse” sa den lilla flickan samtidigt som hon drog i mammans arm. ”I morse? När sa jag att vi kunde springa genom regnet utan att bli blöta?” ”Kommer du inte ihåg? När du pratade med pappa om hans cancer sa du att; Om Gud kan ta oss genom det här så kan han ta oss genom allt!”

Det blev dödstyst i folkmassan. Inget annat hördes än regnet. Vi stod alla tysta. Ingen kom eller gick under det närmaste minuterna. Mamman stannade upp och tänkte efter. En del skulle skratta åt henne och tycka att hon var löjlig. Andra skulle inte bry sig om vad som sagts. Men mamman sa: ”Älskling, du har helt rätt. Låt oss springa genom regnet. Om Gud låter oss bli blöta då är det kanske så att vi behöver tvättas.”

Och så sprang de. Vi stod alla och tittade, log och skrattade medan de rusade förbi bilarna och genom vattenpölarna. De höll kassarna ovanför huvudet för säkerhets skull. Och ja, de blev dyngsura.. Men de följdes av några få som skrek och skrattade som barn på väg till bilarna. Och ja, jag sprang och blev blöt. Jag behövde tvättas.

 

Det får mig att minnas de gånger jag sprungit i regnet :)  Och det får mig att tänka på att det vi har på insidan, det vi tror och hoppas på. De minnen vi sparat. Det kan ingen ta ifrån oss, om vi inte tillåter dem. Så var rädd om det !